Krönika | Läkemedelsindustrin i Europa befinner sig i en av de mest utmanande perioderna på mycket länge. Geopolitisk instabilitet, ekonomisk press och en våg av regulatoriska reformer sammanfaller med växande förväntningar från patienter och samhälle.
Samtidigt genomgår EU:s läkemedels- och industripolitik ett paradigmskifte. Det är positivt. Fokus breddas från enskilda lagstiftningsinitiativ till större frågor om konkurrenskraft, innovation, försörjningstrygghet och strategisk autonomi. Läkemedel betraktas inte längre enbart som en hälso- och sjukvårdsfråga, utan alltmer som en strategisk tillgång för Europas ekonomi, säkerhet och resiliens.
Men i mitt arbete med att bevaka EU-initiativ och driva på för läkemedelsbranschens positioner ser jag ändå ett glapp mellan ambitionen från politiker och tjänstemän och den verklighet företagen verkar i. Europa talar om konkurrenskraft och strategisk autonomi, men bolagens beslut att finnas kvar här påverkas av de konkreta villkoren för att bedriva forskning, genomföra kliniska prövningar och nå patienter.
Den avgörande frågan är om den samlade effekten av dessa reformer kommer att stärka Europas attraktionskraft för forskning, investeringar och innovation. En utmaning är att flera av de initiativ som nu presenteras är överlappande vilket leder till en osäkerhet över vad som gäller. När olika initiativ utformas var för sig – exempelvis inom läkemedel, kliniska prövningar och data – blir det särskilt viktigt att de fungerar tillsammans.
Läkemedelssektorn har länge varit en motor för innovation, tillväxt och förbättrad folkhälsa, samtidigt som Sverige och Europa under de senaste två decennierna har tappat mark jämfört med USA och Kina inom bland annat kliniska prövningar, patent och investeringar i forskning och utveckling.
Den globala spelplanen har också förändrats i grunden. USA använder sin marknadsstorlek, handelshinder och prispolitik (till exempel most favored nation) som strategiska verktyg för att stärka den egna konkurrenskraften. Samtidigt har en stor del av forskningen och utvecklingen av nya läkemedel ägt rum och finansierats i USA.
Budskapet till Europa är svårt att missa. Den globala konkurrensen ökar, Kina stiger fram som en innovationsnation, USA blir alltmer protektionistiskt och Europa kan inte längre ta framtida investeringar i forskning, innovation och produktion för givna. Läkemedelsföretag väljer att pausa eller helt dra tillbaka lanseringar av nya läkemedel i Europa. I värsta fall flyttar de hela sin verksamhet utanför Europa.
Frågan är därför vad som krävs för att Europa ska behålla, och helst stärka, sin position inom life science. Europa saknar inte initiativ. Det som saknas är en gemensam känsla av hur bråttom det är.
Vad är det då från mitt perspektiv som krävs?
För det första behöver vi förenkla och samordna regelverken. Det räcker inte att varje enskilt regelverk är väl utformat. Olika lagstiftningsinitiativ måste också fungera tillsammans. Annars riskerar överlappande krav och regulatorisk osäkerhet att skapa nya hinder för innovation och investeringar.
För det andra måste vi värna incitamenten för forskning och innovation. Läkemedelsutveckling är långsiktig, kostsam och förknippad med stora risker. Ska Europa konkurrera om framtidens forskning krävs attraktiva och förutsägbara villkor för FoU-investeringar och immateriella rättigheter.
För det tredje måste vi få tillbaka kliniska prövningar och investeringar till Europa. Vi måste bli en mer attraktiv plats för att utveckla och pröva nya behandlingar. När klinisk forskning och investeringar söker sig någon annanstans riskerar också avståndet till den medicinska utvecklingens framkant att öka.
Slutligen måste vi skapa bättre förutsättningar för företag att växa och skala upp i Europa. Kapital är en central flaskhals, inte minst i senare utvecklingsfaser inom biotech. Om innovationerna utvecklas här men företagen sedan behöver söka sig utanför Europa för kapital och tillväxt har vi bara gjort halva jobbet.
Vi behöver se innovation, patienttillgång och konkurrenskraft som delar av samma politik. Det räcker inte att forskning bedrivs i Europa. Innovationer måste också kunna utvecklas, kommersialiseras och nå patienter här.
Sverige är inte en isolerad ö. De europeiska ramarna är avgörande även för vår svenska konkurrenskraft.
Det är dags att gå från ambition till handling. Europa måste stärka förutsättningarna för att framtidens forskning, innovation och investeringar ska hamna här. För i den globala konkurrensen är den verkliga risken inte att andra springer snabbare. Det är att Europa fortfarande står kvar vid startlinjen.
Sara Lowemark
Chef internationella relationer
Chef internationella relationer