När blev hälsa en kostnad i stället för en investering?

Vid möten med läkare om nya behandlingar slås jag ofta av hur tidigt frågan om pris på ett enskilt läkemedel kommer upp. Ibland ställs den frågan innan vi ens hunnit tala om behandlingens effekt. Det är förståeligt – vårdens resurser är begränsade och måste användas ansvarsfullt. Men det säger också något om hur vi främst har kommit att betrakta läkemedel som en kostnad i en lokal budget, snarare än som en investering i hälsa och i ett mer hållbart samhälle.

Läkemedels verkliga värde kan vara svårt att se. Kostnaden uppstår direkt, medan effekten av till exempel en förebyggande behandling ofta består i det som inte händer: människor som inte drabbas av sjukdom och eventuellt allvarliga komplikationer. Det kan innebära ett liv utan funktionsnedsättning, färre insatser inom akutsjukvård och rehabilitering, minskat behov av kommunal omsorg och bevarad arbetsförmåga. Vinsterna blir synliga i andra delar av vården och samhället – och ibland först flera år senare.

Läkemedel som investering i hälsa och samhälle

Det långsiktiga värdet blir tydligt när man ser till vad medicinska framsteg redan har åstadkommit. Forska!Sverige visar i rapporten ”Kostnaden av ohälsa och värdet av medicinsk forskning och utveckling” från 2026 att förbättrad prevention, diagnostik och behandling inom bland annat kranskärlssjukdom, stroke, hjärtsvikt och hjärtrytmrubbningar under en fyrtioårsperiod bidragit till att förhindra eller skjuta upp över 260 000 dödsfall i Sverige. Den samlade hälsovinsten har uppskattats till 497–995 miljarder kronor.

Sverige har mycket av det som krävs för att vara ett ledande life science-land; stark forskning, världsledande hälsodata och kvalitetsregister, hög medicinsk kompetens och en tradition av samverkan mellan akademi, hälso- och sjukvård, näringsliv och offentlig sektor. Men forskning och innovation skapar inte nytta på egen hand. Värdet uppstår först när framstegen omsätts till en behandling och når de patienter som behöver det.

För få nya läkemedel når svenska patienter

Där brister Sverige. Lifs sammanställning av europeiska tillgänglighetsdata (WAIT-rapporten) visar att 82 av de läkemedel som godkändes av EMA 2021–2024 var offentligt tillgängliga i Sverige i januari 2026. Det motsvarar 49 procent, och 14 europeiska länder hade en högre andel. För patienter med sällsynta sjukdomar var tillgängligheten ännu lägre.   

Jämlik tillgång kräver mer än nationella beslut

Att ett läkemedel inkluderas i läkemedelsförmånerna är ofta den enskilt viktigaste förutsättningen för patienters tillgång till behandling. Då kan patienter få den behandling de behöver utan att själva behöva stå för kostnaden eller söka sig utomlands. Det i sig säkerställer inte att behandlingen snabbt införs eller används på samma sätt i hela landet. Beslutet ska omsättas i regionala riktlinjer, lokala prioriteringar och klinisk vardag. Vägen till faktisk behandling kan som vi alla vet fortfarande vara lång – och se olika ut mellan regioner, sjukhus och kliniker.

Det decentraliserade budgetansvaret försvårar ytterligare. I många regioner bär enskilda verksamheter eller kliniker hela eller delar av kostnaden för läkemedel. Det kan skapa god kostnadsmedvetenhet och ett tydligt ansvar nära vården. Men modellen får problem när kostnaden uppstår i en budget medan nyttan hamnar någon annanstans – exempelvis genom färre sjukhusinläggningar, mindre rehabilitering, minskat omsorgsbehov eller färre sjukskrivningar. Då riskerar den lokala årsbudgeten att väga tyngre än den långsiktiga nyttan för patienten, regionen och samhället.

För en klinik med ett pressat ekonomiskt läge kan varje ny behandling därför framstå som en direkt belastning, även när den är nationellt bedömd som kostnadseffektiv. Konsekvensen blir försiktiga lokala prioriteringar, fördröjd implementering och olika tillgång beroende på var i landet patienten bor. Det är inte ett argument för att ta bort det kliniska ansvaret eller kraven på uppföljning – men det är ett starkt argument för att införa finansieringsmodeller som gör att pengar och ansvar bättre följer patienten och den nytta som behandlingen skapar.

Staten behöver ta större ansvar för nya läkemedel

En mer nationell styrning och finansiering av prioriterade nya läkemedel skulle kunna minska risken att patientens tillgång avgörs av den enskilda klinikens budgetläge. Regional och lokal kunskap behövs fortsatt, men den bör verka inom tydliga nationella ramar som stödjer ett snabbt, ordnat och jämlikt införande.

Vi behöver därför fråga oss: Vad kostar behandlingen i dag, och vad kostar det patienten och samhället om vi avstår eller väntar? Investeringar i hälsa handlar inte bara om läkemedel, teknik eller enskilda produkter. De handlar om människor, om vårdens framtida kapacitet och om vilket samhälle vi vill leva i. Vad vill Sverige?

Karin Eidolf
Sverigechef, Bayer Pharma