Generisk förskrivning hjälper enbart läkarna

5 maj 2015

Många debattörer och remissinstanser är besvikna över att Läkemedelsverket har kommit fram till att så kallad generisk förskrivning av läkemedel inte bör införas. Ett av de senaste exemplen var läkarna Bengt Järhult och Arne Melander på SvD Brännpunkt den 3 maj. Deras argumentation bygger helt och hållet på att det skulle vara mer patientsäkert att läkaren bara skriver ett läkemedels kemiska namn i stället för det som står på förpackningen. Det är en grov missuppfattning. Generisk förskrivning innebär ingen som helst skillnad för patienterna. Enda skälet för generisk förskrivning är att det är bekvämare för läkaren.

Generikareformen från 2002 har sparat enorma summor för sjukvården och det allmänna sedan den infördes. Ingen kan idag tro att vi kommer att gå tillbaka till ett system där vi inte byter ut likvärdiga läkemedel när det finns billigare att tillgå. Det är i själva verket grunden för en läkemedelsförsörjning där det ska finnas pengar över för de dyrare nya innovationerna som ger hopp till patienter med svåra sjukdomar.

Men utbytet innebär risker för förväxlingar och dubbelanvändning när en patient har många förpackningar med delvis olika namn hemma. Så är det, och det är ett allvarligt problem. Det är också så att trots att de olika generiska kopiorna har samma aktiva substans så finns det enstaka patienter som ändå inte ska byta. Det kan vara överkänslighet mot exempelvis en kopias annorlunda färgämne eller annan tillsats. Därför måste det finnas en metod att hindra utbyte i vissa fall.

Generisk förskrivning löser inte problemet utan riskerar snarare att förvärra det. Det innebär en förenkling för läkaren som bara behöver hantera ett generiskt namn. Patienten kommer däremot fortfarande att mötas av förpackningar som ser olika ut och som har antingen original¬namnet, det generiska namnet med något av tillverkarnamnen "Teva, -Sandoz, Krka, Blufish, Jubiland, Medical Valley ¬eller Actavis" tillagt eller ett annat fantasinamn. Patienten kommer fortfarande kunna ha flera förpackningar hemma och därmed riskera att dubbelmedicinera. Dessutom skulle det med generisk förskrivning vara omöjligt för både förskrivaren och patienten att förhindra utbyte på apoteket så som är möjligt idag.

Att beskriva detta som mer patientsäker är vilseledande. Och att tro att generisk förskrivning leder till generiska förpackningar är en felaktig villfarelse. Enda möjligheten att få generiska förpackningar skulle vara att förstatliga läkemedelsindustrin och förhindra den fria rörligheten inom EU.

Skulle generisk förskrivning införas för alla läkemedel – inte bara de som omfattas av generiskt utbyte – skulle patienterna utsättas för utbyten på apotek som kan vara livsfarliga. Att förskrivarna skulle vilja överlämna ansvaret till apoteken att välja produkt för läkemedel som inte är utbytbara – t.ex. biologiska läkemedel och läkemedel som administreras med olika hjälpmedel – är för oss obegripligt.

Och att som Järhult och Melander insinuerar i SvD-artikeln att Läkemedelsverkets välgrundade beslut skulle bero på att myndigheten "inte vill stöta sig med tillverkarna av originalläkemedel", är med förlov sagt bara en trött gammal vandringssägen som det är förvånande att författarna lånar sig till. Generiskt utbyte finns redan sedan många år, och när patentet gått ut är det generikaföretag som levererar de utbytbara medicinerna. Vad har det med den av staten valda finansieringsformen för Läkemedelsverket att göra?

Anders Blanck
VD, LIF – de forskande läkemedelsföretagen

En kortare version av denna kommentar till Järhult-Melander har publicerats på SvD Brännpunkt den 5 maj.